Människan bakom siffrorna

Ruben Amilcar Farfán
Foto: Tamara Vocar

- Än idag låter min mor utebelysningen vara påslagen om nätterna. Tänk om Ruben skulle återvända en kväll och inte hitta huset i mörkret, brukar hon säga.

Orden får Aura Elenas, Rubens storasyster, röst att spricka. Jag sänker mitt huvud och låtsas skriva någonting i mitt anteckningsblock i ett försök att dölja de tårar som precis vällt upp i mina ögon. Hon berättar att det känns som att hon åker tillbaka i tiden varje gång hon pratar om påtvingade försvinnanden. Jag tvivlar på att hon är medveten om att de penseldrag med vilka hon målar upp den ena bilden efter den andra om Guatemalas mörka förflutna stundvis får det att kännas som att jag gör henne sällskap genom resan.

Genom Aura Elenas berättelse lär jag känna Ruben, en ung kille som studerade på USAC, ett av Guatemala Citys universitet. Under historians gång drar en skugga över hennes ansikte och det märks att såren förblir oläkta, trots att det numera har passerat 28 år sedan den dagen då Ruben lämnade hemmet och åkte iväg till universitetet för att aldrig mer återses. Hon berättar med klarhet hur hon samma morgon, precis som alla andra morgnar innan hon gick iväg till jobbet på sjukhuset, hade gått in på Rubens rum och kittlat sin morgontrötte lillebror under fötterna för att han skulle vakna i tid till sina föreläsningar.

I flera års tid var Aura Elena stamgäst på stadens bårhus, polisstationer, sjukhus - allt i förhoppningen om att försöka finna Ruben eller åtminstone något slags spår av honom. Idag lägger hon sin tilltro i att han en dag kommer att återfinnas i en av de massgravar som hittats i la Verbena, en kyrkogård i centrala Guatemala City där tusentals människor, märkta med enbart bokstäverna XX, dumpades i djupa brunnar. Ruben är nämligen inte unik, det brukar talas om 45000 guatemalaner som under Guatemalas 36-åriga inbördeskrig försvann för att aldrig mer återses.

- Den värsta av alla tortyrer är att sväva i ovisshet, säger Aura Elena.

Polisens historiearkiv.
Foto: Tamara Vocar

Dagen innan jag träffar Aura Elena gör jag och mina kollegor ett studiebesök på den nationella polisens historiearkiv. Vi kliver in i en fuktig och nedgången betongbyggnad med små gångar som från golv till tak är fyllda med papper, dokument, bevis på de systematiska övergrepp som den guatemalanska staten, med hjälp av polisen och dess dödspatruller, begick på sina invånare under inbördeskriget. Runtomkring mig finns bevis på påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar, tortyr et cetera. Min blick fastnar på en bunt med gulnade papper, ihopbundna och märkta med en handskriven lapp homicidios - mord. Håren i nacken reser sig och jag känner en kall kår passera genom min kropp, en känsla som kommer att återkomma gång på gång under studiebesöket.

Polisarkivet är en plats som andas av obehag. Inte enbart på grund av de 80 miljoner papper som omger mig och som bevisar hur den guatemalanska polisen i Stasi-anda systematiskt kartlade och undanröjde alla möjliga människor som kunde tänkas utgöra ett hot mot staten; däribland studenter, fackligt anslutna, präster, journalister med flera. Vår guide berättar även att en del av byggnaden som härbärgerar polisarkivet med stor sannolikhet användes som tortyr- och avrättningskammare. Bevisningen ligger i de lappar som arkivarierna under årens lopp hittat instuckna i springorna mellan cementblocken i väggarna. Lapparna var frihetsberövade människors sista försök att kvarlämna ett spår till omvärlden, ett vittnesmål, ett farväl.

Två personer som kartlades utifrån
misstanken om partipolitisk organisering.
Foto: Tamara Vocar

Någonstans bland dessa oändliga mängder dokument som den guatemalanska staten under många års tid förnekade existerade finns förmodligen svaren på vad som hände Ruben och många av de 45000 andra personer som utsattes för påtvingade försvinnanden under Guatemalas inbördeskrig. Dessvärre är steget från bevis till rättvisa allt annat än kort i Guatemala. Trots att fredsavtalet slöts 1996 har färre än tio påtvingade försvinnanden klarats upp sedan dess, och endast en handfull ansvariga har ställts inför rätta.

Aura Elena fortsätter, trots motgångar och hot från de som allra minst vill att sanningen ska komma fram, att kämpa för att ta reda på vad som hände med Ruben och de många guatemalanska kvinnor och män som delar hans mörka öde. Förhoppningsvis kommer såväl sanningen som rättvisan en dag att hinna ikapp de ansvariga. Om inte annat så åtminstone för att Ruben och Aura Elenas mamma med ro i själen kan börja släcka utebelysningen om nätterna.

I väntan på nåt gott..

Konsten att vara kortfattad har aldrig varit min grej, men det här inlägget får bli undantaget som bekräftar regeln. Anledningen är helt enkelt att jag inte har så mycket nytt och spännande att berätta eftersom den senaste veckan varit fullspäckad av utbildning, rollspel, övningar och läsning - givande för mig, men förmodligen lagom upphetsande för mina kära bloggläsare.

Därför tänker jag mig att jag köper mig lite bloggtid genom att dela med mig av bilder från första veckan i Antigua. När ni har tittat färdigt på dem får ni gärna slänga ett getöga på en bloggtext jag skrev till fredsobservatörernas gemensamma blogg, som går att finna här.

Fridens liljor.

Hälsningar från en hängmatta

Det är nu tre dagar sedan jag och mina kollegor landade i Guatemala City. Vår koordinatör och närmaste chef för det kommande året, Lisa, inväntade oss med en transport som tog oss direkt till Antigua, en liten stad med kolonialstuk belägen cirka en timmes bilfärd utanför Guatemala City. Det är från en hängmatta invid en lummig och prunkande innergård som jag pular på det här inlägget.

På måndag lämnar jag hängmattan, tar farväl av mina tre kollegor som kommer att spendera det kommande året i Chiapas, och beger mig mot Guatemala City för två veckors introduktionsutbildning på ACOGUATE, organisationen för internationell medföljning som kommer att koordinera mitt och mina övriga Guatemala-kollegors arbete. Det känns spännande och lite pirrigt, startsträckan har känts så otroligt lång från att jag fick beskedet om anställning i november förra året tills dess att jag äntligen är här att det nästan ter sig lite overkligt. Men verkligt är det.

I tisdags besökte vi svenska ambassaden i Guatemala City där vi bland annat diskuterade det nuvarande läget i landet. Läser man informationen om Guatemala på ambassadens hemsida är det lätt att förfasas. I den målas det upp en bild av ett förhållandevis rikt land, sett till naturresurser och BNP, men som tampas med skyhög brottslighet, en icke-fungerande rättsstat och djupa samhällsklyftor. För att inte tala om den allt mer påtagliga närvaron av knarkkarteller i landet, vilket har medfört en eskalerande våldsspiral som följer samma mönster som i grannlandet Mexiko. Alla dessa fakta är förvisso sanna, men även i de mörkaste av världar finns glimtar av hopp. Jag kommer att återkomma till såväl ljusglimtarna som mörkret i kommande inlägg. Men tills dess vill jag att ni ska veta att allt är finfint och att jag mår bra i såväl kropp som själ. Hoppas att ni gör det med!

Första inlägget!

Klockan tickar, dagarna går och plötsligt är det är mindre än en månad kvar till avfärd. Över Atlanten, hela vägen till den tunna landremsa som sammanbinder den nordamerikanska kontinenten med den sydamerikanska, ska jag. För drygt en vecka sedan fick jag reda på min exakta placering för det kommande året. Valet stod mellan Guatemala och Chiapas, södra Mexiko. Lotten föll på Guatemala. Efter att ha sugit på karamellen i ett par dagar har jag landat i att Guatemala känns fint, riktigt fint faktiskt.

Syftet med resan är att arbeta som fredsobservatör. Mer specifikt kommer jag att arbeta både med att medfölja och skydda guatemalanska människorätts-försvarare som befinner sig under hot samt sprida information om deras situation och utvecklingen i landet. Det sistnämnda kommer att ske här på min privata blogg, på fredsobservatörernas gemensamma blogg och på olika hemsidor, exempelvis denna.

Hoppas ni vill följa med!