Nä...

... nu börjar det nog bli dags att skaka liv i den här bloggstackaren.

Mycket har hänt sen det förra inlägget. "Ay Diooos", som de skulle säga här:

Jag har vandrat i höga berg och snårig djungel med den egna dödsfruktan flåsande i nacken. "Amo mi vida" - "Jag älskar mitt liv" var mitt mantra och röksignal till högre makter. Som ett desperat rop efter att inte ta mig härifrån riktigt än. Vet inte om det var det som hjälpte mig eller mina oanade och väl dolda vandringsskills, men här sitter jag i alla fall. I en beige soffa, alldeles hel och mer eller mindre ren.

Jag har suttit i ett sotigt kök, i en liten by på en bergssluttning. Mitt sällskap för stunden har varit den gamle mannen med ett ordspråk för varje tillfälle. Jag undrar hur många han har på lager. Han har pratat, jag har lyssnat. Ibland har jag svarat, men oftast har det känts som att orden inte riktigt räcker till. Han berättade om den dagen han trodde hans liv skulle ta slut och tittade på mig med blanka ögon.

Jag har blivit biten av en piraya. Som ett hugg, kändes det. Aj! En tunn, smal hudremsa från min fot som helt plötsligt inte längre fanns kvar.

Jag har diskuterat nätdejting, förhållanden och svenska män med kvinnor som aldrig i sina liv har suttit framför en dator. "De kan ju vara helt knäppa i huvudet, människorna. Man vet ju aldrig". Ja, jo. Förvisso. Vi har skrattat tillsammans och det har känts bra.

Jag har saknat min familj och mina vänner.

Jag har också hittat nya bekantskaper. Skapat mig något slags liv i detta kaos.

Jag har rest hem. Jag har kommit tillbaka. Undrat vad fan jag gett mig in på, jag måste vara knäpp. Sen var det ju det där med hatten och hemmet också, hur ligger det till och var hör jag hemma egentligen?

Jag har sett kära personer i nya ansikten. Dubbelgångarnas land har jag kallat Guatemala. Hittills har jag betat av mormor, mamma, syster och en drös andra som jag inte kommer på just nu. Just det, Red Hot Chili Peppers också. Fast de var äkta, 100%. Precis som det svenska köttet. Gnägg.

Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har känt hjärnan koka av ilska. Jag har vaggats till sömns under skumpiga, obekväma bussfärder och insett att det nog inte finns någonstans jag inte skulle kunna sova.

Jag har ätit tortillas så det skriker om det. Iakttagit deras evolutionära resa från malandet, knådandet till det hypnotiserande klappandet. Klapp, klapp, klapp. Fuktiga händer som med världens självklarhet formar denna perfekta lilla cirkel. Vit, gul, röd och blå - välj din favorit, här finns något för alla. Och med lite salt ovanpå: mmm!

Det var lite om min resa sedan sist vi hördes. Hoppas att din har varit lika bra.

Vi hörs snart igen.

"De sa att regeringen hade skickat dem för att våldta oss"

Foto: Sandra Sebastián/Pressfotograf

Den 24 september togs ett viktigt steg i Guatemalas försoningsprocess. Femton kvinnor och fyra män, samtliga maskerade för att skydda sin identitet, vittnade inför domaren Miguel Ángel Gálvez om systematiska våldtäkter och tvångsarbete på militärbasen i Sepur Zarco under inbördeskriget. Fallet, det första i sitt slag i Guatemalas historia och unikt på världsnivå, implicerar dussintals militärer och kan få verkningar hela vägen till den före detta diktatorn Efraín Ríos Montt och hans dåvarande regering.

- När de våldtog mig höll de ett vapen mot mitt bröst. ”Vill du leva eller vill du dö?” frågade de. Sedan särade de på mina ben.

Uttalandet kom från en av de femton kvinnor som hade rest till Guatemala City för att avge sitt vittnesmål inför domaren Miguel Ángel Gálvez. Kvinnorna satt med ryggarna vända mot publiken och bar färgglada sjalar som täckte deras hår och ansikten. Lila, rosa, svart, gult – vackra färger som gick stick i stäv med berättelserna som de berättade inför domaren, publiken och pressen. Vittnesmålen framfördes på kvinnornas modersmål maya q’eqchi och bröt tystnaden kring ett brott som i 30 år förblivit i det tysta: det sexuella våldet mot kvinnor, de allra flesta från ursprungsfolken, under inbördeskriget.

Anklagades för att stödja gerillan

Året var 1982 när soldaterna stegade in i samhällena i närheten av Sepur Zarco och förändrade kvinnorna och deras familjers liv för alltid.

- Vårt hus låg precis vid vägkanten. Jag hörde min man skrika utifrån och jag sprang dit för att se vad som stod på. Då såg jag hur militärerna sparkade, band fast honom och lastade in honom i bilen, berättar en kvinna med svart sjal.

Samtliga kvinnor vittnade om liknande erfarenheter, med skillnaden att vissa lyckades återse makarna en sista gång innan de försvann för alltid, andra inte.

- Min dotter besökte gården där min man hölls fängslad, hon ville ge honom något att äta och dricka men soldaterna lät henne inte göra det. Hon sa till mig `min stackars pappa ser inte längre ut som en människa, han ser ut som ett misshandlat djur.´ De hade stoppat ståltråd i hans näsa och öron, berättade en av kvinnorna under kraftigt gråt.

Männens gemensamma nämnare var att de hade organiserat sig i en kommitté för att kräva en bit laglig mark att bo och odla på. En av männen som vittnade inför domaren, Agustín Chen, valde att framträda med sitt namn. Som före detta militärt underbefäl i området berättade han för rätten att militärerna anlände 1982 och “låtsades leta efter gerillamedlemmar i området, men tillfångatog jordbrukare som försökte få laglig mark”, skriver den guatemalanska tidningen elPeriodico. Versionen bekräftades av flera av vittnena: ”de anklagade oss för att ge mat till gerillamedlemmarna och de sa att min man var befäl hos dem”, berättade en kvinna i rosa sjal.

Sex år av våldtäkter, förnedring och stigmatisering inleddes

Medan makarna tillfångatogs, torterades, avrättades och begravdes i hemliga massgravar var planen för kvinnorna en annan. Samtidigt som männen fördes bort passade soldaterna på, ofta flera på en och samma gång, att våldta kvinnorna i deras egna hem. Därefter brände de ned hemmen och lämnade kvinnorna och barnen utan något annat än kläderna de bar på kroppen. Mat, ägodelar, dokument – allt försvann.

- Jag blev kvar i extrem fattigdom, berättade en av kvinnorna.

Soldaterna förde med sig kvinnorna till militärbasen är de tvingades att laga mat och tvätta åt soldaterna utan betalning. Tvättvålarna och soldaternas mat var kvinnorna tvungna att bekosta på egen hand. Efter sex månader på militärbasen släpptes de, men tvingades under hot att återvända i tredagarsintervaller för att fullgöra sina sysslor. Kvinnorna vittnade om en tid fylld av terror, med regelbundna våldtäkter, hot och förnedring som pågick i sex år, ända fram till 1988. För en av kvinnorna, Dominga, tog historien däremot slut på militärbasen.

- En av kvinnorna på militärbasen låste de in i två veckors tid, under tiden våldtog de henne konstant. När hon till slut inte klarade av mer tog de med henne till flodbanken där de dödade henne och hennes två små döttrar, berättar en av kvinnorna via sin tolk.

För att kvinnorna inte skulle bli gravida av våldtäkterna gavs de sprutor och tabletter. ”Jag kunde inte läsa men de sa att det var för att jag inte skulle bli gravid”, berättade en kvinna med svart sjal. Flera andra kvinnor vittnade om samma sak, om sprutor eller piller som soldaterna tvingade kvinnorna att ta. En av dem berättade: ”ibland var vätskan gul, ibland röd, ibland transparent”. Trots det blev vissa av dem gravida, men genomled missfall på grund av de kraftiga blödningar som våldtäkterna orsakade.

Terrorn tog inte slut med soldaternas behandling. Vid återvändandet till de egna samhällena möttes de av omgivningens avsky. “De sa att vi var soldaternas älskarinnor och leksaker. Så behandlade de oss, de stötte oss ifrån sig”, berättade en av kvinnorna. “De brukade säga att jag bar på könssjukdomar”, sa en annan av dem.

Ríos Montt dåvarande president

- De sa att regeringen hade skickat dem för att våldta oss, berättade ett av vittnena.

- Minns du vem som styrde landet när detta hände?, frågade åklagaren.

- Ríos Montt, svarade kvinnan. När han var president dog många personer, fortsatte hon.

Foto: Sandra Sebastián/Pressfotograf

Genom kvinnornas vittnesmål personifierades en krigsstrategi där våldet mot kvinnorna antog en synnerligen grym form. I en rapport gällande sexuellt våld under inbördeskriget som publicerades 2010 av de guatemalanska organisationerna Unión Nacional de Mujeres Guatemaltecas (UNAMG), Equipo de Estudios Comunitarios y Acción Psicosocial de Guatemala (ECAP) och Mujeres Transformando el Mundo (TMT) går att läsa:

”Under den interna väpnade konflikten som ägde rum i Guatemala mellan 1960 och 1996 utgjorde det sexuella våldet en utbredd, massiv och systematisk praxis, genomförd av statliga aktörer i ett led av statens politik av upprorsbekämpande. Det användes som ett krigsinstrument och verktyg för att generera terror, kränkandes de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten. Det sexuella våldet riktades i 99% av fallen mot kvinnor, av dessa utgjorde ursprungskvinnor en stor majoritet.”

Åklagarmyndigheten kommer, enligt uppgifter till guatemalansk media, att använda sig av militärplanerna Sofia, Victoria 92 och Firmeza 83 som bevisning för att den dåvarande militära ledningen, där bland annat ex-diktatorn Efraín Ríos Montt ingår, kände till dessa fakta.

- Vi förväntar oss en fällande dom. Det kvarstår fortfarande en lång väg att gå, men det fanns en befälskedja. Det finns materiella och intellektuella aktörer […] Detta är banbrytande för andra processer, för andra kvinnor som vill följa samma väg, berättade Paula Barrios från Mujeres Transformando el Mundo i en intervju med Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisation Acoguate.

Fallet historiskt på nationell och internationell nivå

Kvinnorna och männens vittnesmål var historiska. Det var första gången som kvinnor vittnar i guatemalansk domstol om sexuellt våld under inbördeskriget. På internationell nivå var det första gången som ett sådant här fall förs upp i nationell domstol istället för internationell. Hittills har inbördeskrigets grymma brott mot kvinnor omgärdats av total straffrihet, trots att fredsavtalen säger att även dessa brott måste utredas och gärningsmännen ställas inför rätta.

Under den fleråriga processen av förberedelser inför fallet har flera organisationer arbetat sida vid sida med kvinnorna och bland annat erbjudit dem psykosocialt hjälp och juridisk assistans. Organisationen Mujeres Transformando el Mundo (på svenska ungefär ”Kvinnor som förändrar världen”) har stöttat kvinnorna med den sistnämnda biten, och har som följd utsatts för hot och förföljelser. Kristna Fredsrörelsen fanns på plats under hela rättegångsveckan och medföljde båda organisationen och vittnena under processen. Paula Barrios från Mujeres Transformando el Mundo berättade i en intervju om svårigheterna att driva ett fall av denna natur.

- En av de största utmaningarna är rädslan, osäkerheten. Landet har vare sig sociala eller politiska förutsättningar för att föra ett fall som detta juridiskt. Vi har i nuläget en militär regering och det är ett stort hinder. Den förlåtande och osynliggörande politiken söker inte sanningen kring vad som hände under inbördeskriget, berättade hon.

- Rättvisan för kvinnorna befinner sig långt borta, den är otillgänglig. Trots det är det vi kvinnor som allra mest är i behov av att detta system fungerar, framför allt när det gäller sexuellt våld. Om vi inte söker sanningen, ser och pratar om det som skedde under inbördeskriget och som än idag fortsätter att vara i straffrihet, vad kan vi då förvända oss av de nutida fallen? Samma snöboll av straffrihet fortsätter att växa och växa.

Fallet är fortfarande i utredningsstadiet. Vittnesmålen var ett led i förberedelserna och att fastställa namnen på de anklagade.

Summertajm

Tjoho! Semestern är här och jag ska alldeles, alldeles strax påbörja en liten turné genom Guatemala och Mexikos skogar, stränder och storstäder innan jag återvänder till Guatemala City om sisådär fem veckor, redo att sätta tänderna i nästa skörd med uppdrag.

Mitt privata bloggande har varit mer sparsamt än vad jag hade planerat men i bildspelet kan ni några av sakerna som har upptagit min tid istället under dessa första fyra månader. 

Ha en skön sommar så hörs vi igen om några veckor!

Foton: Tamara Vocar, Luis Diaz, Alva Azócar

Stad i ljud

För någon månad sedan väcktes jag mitt i natten av att toaletten invid mitt sovrum påbörjade sin sedvanliga nattliga kakafoni. De gamla avloppsrören i huset har en till synes tidsinställd funktion som gör att de går igång under småtimmarna, och det rejält. Det bubblades och det brummades. Inför mitt paranoida inre föreställde jag mig hur mullrandet, likt ett vulkanutbrott, snart skulle kulminera i en våldsam explosion där gamla toarester forsade ut från porslintronen i en tsunamivåg som skulle överskölja allt i sin väg, inklusive mig.

Självklart skedde det aldrig och när brummandet så smått började avta gjorde jag mig redo för att återuppta nattsömnen. Då plötsligt äntrade nästa ljud scenen, den här gången ett högt smattrande som kom någonstans utifrån. Brap, brap, brap! En snabb överslagsräkning fick ihop det till femtontalet smällar. Efteråt uppstod ett vakuum av total tystnad i några sekunder innan samma sak plötsligt upprepade sig: brap, brap, brap, brap! "Skottlossning" tänkte jag krasst för mig själv och låg kvar med tankarna surrandes i huvudet ett litet tag innan jag lyckades somna om.

Några veckor senare väcktes jag återigen av ett oljud, denna gång av en tung och kompakt smäll. Det var som att en bomb hade detonerat i mitt sovrum, precis bredvid mitt öra. Yrvaken och desillusionerad som jag var av att ha blivit ryckt ur min djupa sömn var min första tanke att krig har utbrutit. Jag kom att revidera min teori efter att ha insett att oljudet fortsatte med jämna mellanrum under resten av dagen utan att någon ens lyfte på ögonbrynen. På kvällen, likväl 10 timmar närmare ett nervsammanbrott av alla högljudda smällar var tionde minut, gav min spanske kollega mig det matnyttiga tipset att gå med ett halvöppet stelt leende då det minskar trycket på trumhinnorna.

Däremellan har förstås otaliga processioner, skrikande gatuförsäljare, marimbamusikanter, parader, kyrkobomber, det dagliga trafikkaoset, polissirener och annat löst ljud hunnit avverkas. Efter tre månader har jag konstaterat att de finns där, dag som natt, vare sig jag vill eller ej. Jag får helt enkelt lära mig att leva med ljuden i Guatemala City under resten av min tid här. Det och att gå omkring med ett halvöppet Chuckie-leende.

En promenad bland massgravarna

Fem meter i diameter. Ungefär så stort uppskattar jag att det stora hålet som öppnar sig i marken framför mina fötter är. Hur många meter djupt det är vågar jag inte gissa. Jag böjer mig försiktigt fram över skyddsrepet i ett försök att få en glimt av vad som finns på botten. Med nöd och näppe lyckas jag skymta utspridda klädesplagg och delar av skelett innan mina reflexer tvingar mig att räta på mig för att inte förlora balansen.

Jag befinner mig på La Verbena, en kyrkogård belägen i Guatemala City. Hålet vars botten jag precis har skymtat är en brunn som under många år fungerade som en massgrav för personer från den guatemalanska huvudstaden som hade utsatts för påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Hit fördes de efter sin död, märkta med ett kort som påvisade deras okända identitet, XX.

- Hittills har vi grävt ut 3300 personer från den här brunnen, men från den därborta har vi återfunnit 12200 kroppar, säger Jorge Rodriguez, en av rättsteknikerna som arbetar på utgrävningsplatsen, och pekar i en annan riktning.

En stunds förvirring uppstår när jag med blicken försöker söka efter platsen han syftar på, jag ser inga fler brunnar av samma magnitud som den som gapar monstruöst framför mig. Det visar sig att mitt misstag är just det, brunnen han pratar om är nämligen bara 1×1,5m bred. Blotta tanken att fler än 12000 personer grävdes fram ut detta smala och 25 meter djupa schakt är hisnande och svår att greppa.

Jorge Rodriguez arbetar för organisationen Fundación de Antropología Forense de Guatemala (FAFG) – på svenska Stiftelsen för Rättsantropologi i Guatemala. När utgrävningarna på La Verbena avslutas i slutet av juli i år beräknar Jorge och hans team ha funnit resterna av fler än 17000 personer. Därefter väntar ett gediget arbete med DNA-prover och analyser för att fastställa dödsorsak och identitet på personerna.

Runtomkring mig rör sig kvinnor och män i blå overaller. De flesta av dem har sin arbetsplats vid utspridda bord där de arbetar med skelettdelar på ett eller annat sätt. Bredvid mig står en kvinna och försöker pussla ihop ett kranium. Hon tar en paus från pillgörat och bär bort en bit av kraniet till en stor fläkt som står några meter bort för att torka den innan hon en stund senare återgår till pusslandet.

- Man måste lära sig att stänga av känslorna för att inte bli drabbad av arbetet, annars är det omöjligt, berättar Jorge när han blir tillfrågad om hur de orkar med psykiskt.

För tillfället står utgrävningarna av brunnarna på kyrkogården stilla, FAFG har nämligen skickat de flesta av sin personal till en militärbas i staden Cobán. På tre och en halv månad har över 230 kroppar grävts fram ur massgravar där men än så länge är arbetet långtifrån färdigt. Aura Elena Farfán, människorättsförsvarare och ordförande i organisationen Familiares de Detenidos-Desaparecidos de Guatemala (FAMDEGUA), på svenska ungefär Anhöriga till Gripna-Försvunna i Guatemala, samarbetar med FAFG i utgrävningarna i Cobán. Hon berättar för en av de guatemalanska dagstidningarna att de förväntas hitta uppemot 1000 personer i massgravarna.

Under en intervju som jag gjorde för några månader sedan med Aura Elena om fallet Cobán specifikt berättade hon bland annat att FAMDEGUA blev varse om massgravarna i Cobán genom anmälningar som inkom under flera års tid från anhöriga. De hade bevittnat hur militärer hade sökt igenom personers hem och sen fört med sig kvinnor, män och barn i fullastade lastbilar som åkte till militärbasen. Personerna som fördes dit kom aldrig ut därifrån igen.

På samma militärbas utbildas för övrigt internationella fredsbevarande styrkor som bland annat arbetar för FN i Kongo och Filippinerna. Lite ironiskt kan tänkas, med tanke på vad som huserar på den egna bakgården.

Kolla in en kortversion av intervjun som jag gjorde med Aura Elena där hon berättar bland annat om hur statens bekämpande av den så kallade "inre fienden" ledde till de många tusentals försvinnanden och massakrer som skedde i Guatemala under inbördeskriget.

Occupy Guate

För en månad sedan pågick en internationell filmfestival här i Guatemala City. Årets tema var "Memoria, Verdad y Justicia" - Minne, Sanning och Rättvisa. Filmvisningar om politik, historia och sociala rörelser varvades med seminarier och samtal där studentledare, representanter för bondeorganisationer, filmskapare och annat intressant folk vred och vände på filmernas innehåll och budskap. Inte sällan resulterade det i att intressanta paralleller drogs till dagens Guatemala.

En av filmerna som jag och några av mina kollegor passade på att se var dokumentärfilmen La Revolución de los Pingüinos - Pingvinernas Revolution. Den följer studentprotesterna som pågick i Chile under 2006 som under sin kulmen mobiliserade närmare en miljon personer. Studenterna i Chile demonstrerade i grund och botten mot ett utbildningssystem som cementerar de redan stora klyftorna i landet.

Hjärnorna bakom protesterna var högstadie- och gymnasiestudenter - pingviner - samtliga mellan 14-17 år gamla. Deras strategier låg inte bara i demonstrationer utan också skolockupationer, allianser med andra sociala rörelser i landet, strategiskt kommunikationsarbete und so weiter. Sammantaget gjorde deras ansträngningar att rörelsen snabbt växte i omfång. Slutligen fick den så pass mycket makt att självaste presidenten inte längre kunde ignorera den utan inledde en dialog med pingvinerna. En dialog som resulterade i en lagändring.

Efter filmvisningen öppnades en diskussion upp mellan biobesökarna och en panel bestående av bland annat en före detta studentledare i Guatemala. En man i publiken räckte upp handen och ställde frågan "Var är Guatemalas pingviner?". Samme man föranledde frågan med egna berättelser om sin ungdom på 70-talet, en tid då studentrörelsen i Guatemala var en viktig del av de sociala rörelserna i landet och tillika en stark röst för rättvisa - något han inte såg samma tendenser till bland dagens studentrörelse.

Bara dagar senare blev mannen i publiken motbevisad när guatemalanska lärarstudenter inledde skolockupationer i protest mot ett nytt lagförslag som ligger på bordet och som skulle innebära en förlängning av lärarutbildningen från tre till fem år. Någon klar motivering till förlängningen har inte presenterats av regeringen, men vad som däremot står klart är att den skulle medföra en drastisk minskning antalet lärarstudenter eftersom få guatemalaner har möjlighet att finansiera en så pass lång utbildning.

I förra veckan valde studenterna att ta protesterna bortom skolockupationer och inledde blockader av genomfartsleder i Guatemala City. Draget kom att kraftigt påverka trafikgenomfarten och guatemalansk press talade om kilometerlånga köer. Några dagar senare upprepade studenterna samma drag på en av stadens viktigaste broar, men möttes då av betydligt mindre tolerans från statens sida. Poliser satte in tårgas och använde övervåld mot demonstranterna som de flesta fall var minderåriga. Inrikesministern Mauricio López Bonilla rättfärdigade polisens agerande genom att kalla aktionen olaglig "eftersom den hindrade rörelsefriheten". Dagen därpå befäste utbildningsministern ytterligare regeringens intoleranta inställning gentemot studenterna och deras krav genom att hota med att underkänna skolåret för de studenter som väljer att delta i protesterna.

Till skillnad från 2006 års händelser i Chile tycks dialogen här i Guatemala fortfarande vara långt borta, men än så länge har inte pingvinerna gett upp.

Foto: cpr-urbana.blogspot.com

Beställningsjobb

Hörni, det är massor av saker som händer härborta. Såpass mycket att jag känner mig lite handlingsförlamad var gäller bloggandet eftersom jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja nysta. Därför tänkte jag att jag slänger ut ett antal teman till er, så får ni rösta fram vad ni helst vill läsa om helt enkelt. 

A. Besök på kyrkogården La Verbena i Guatemala City

B. Undantagstillståndet som just nu råder i västra Guatemala.

C. Kriminalisering av människorättsförsvarare och internationella organisationer som verkar i Guatemala.

So. What cha say?

Press play

Människan bakom siffrorna

Ruben Amilcar Farfán
Foto: Tamara Vocar

- Än idag låter min mor utebelysningen vara påslagen om nätterna. Tänk om Ruben skulle återvända en kväll och inte hitta huset i mörkret, brukar hon säga.

Orden får Aura Elenas, Rubens storasyster, röst att spricka. Jag sänker mitt huvud och låtsas skriva någonting i mitt anteckningsblock i ett försök att dölja de tårar som precis vällt upp i mina ögon. Hon berättar att det känns som att hon åker tillbaka i tiden varje gång hon pratar om påtvingade försvinnanden. Jag tvivlar på att hon är medveten om att de penseldrag med vilka hon målar upp den ena bilden efter den andra om Guatemalas mörka förflutna stundvis får det att kännas som att jag gör henne sällskap genom resan.

Genom Aura Elenas berättelse lär jag känna Ruben, en ung kille som studerade på USAC, ett av Guatemala Citys universitet. Under historians gång drar en skugga över hennes ansikte och det märks att såren förblir oläkta, trots att det numera har passerat 28 år sedan den dagen då Ruben lämnade hemmet och åkte iväg till universitetet för att aldrig mer återses. Hon berättar med klarhet hur hon samma morgon, precis som alla andra morgnar innan hon gick iväg till jobbet på sjukhuset, hade gått in på Rubens rum och kittlat sin morgontrötte lillebror under fötterna för att han skulle vakna i tid till sina föreläsningar.

I flera års tid var Aura Elena stamgäst på stadens bårhus, polisstationer, sjukhus - allt i förhoppningen om att försöka finna Ruben eller åtminstone något slags spår av honom. Idag lägger hon sin tilltro i att han en dag kommer att återfinnas i en av de massgravar som hittats i la Verbena, en kyrkogård i centrala Guatemala City där tusentals människor, märkta med enbart bokstäverna XX, dumpades i djupa brunnar. Ruben är nämligen inte unik, det brukar talas om 45000 guatemalaner som under Guatemalas 36-åriga inbördeskrig försvann för att aldrig mer återses.

- Den värsta av alla tortyrer är att sväva i ovisshet, säger Aura Elena.

Polisens historiearkiv.
Foto: Tamara Vocar

Dagen innan jag träffar Aura Elena gör jag och mina kollegor ett studiebesök på den nationella polisens historiearkiv. Vi kliver in i en fuktig och nedgången betongbyggnad med små gångar som från golv till tak är fyllda med papper, dokument, bevis på de systematiska övergrepp som den guatemalanska staten, med hjälp av polisen och dess dödspatruller, begick på sina invånare under inbördeskriget. Runtomkring mig finns bevis på påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar, tortyr et cetera. Min blick fastnar på en bunt med gulnade papper, ihopbundna och märkta med en handskriven lapp homicidios - mord. Håren i nacken reser sig och jag känner en kall kår passera genom min kropp, en känsla som kommer att återkomma gång på gång under studiebesöket.

Polisarkivet är en plats som andas av obehag. Inte enbart på grund av de 80 miljoner papper som omger mig och som bevisar hur den guatemalanska polisen i Stasi-anda systematiskt kartlade och undanröjde alla möjliga människor som kunde tänkas utgöra ett hot mot staten; däribland studenter, fackligt anslutna, präster, journalister med flera. Vår guide berättar även att en del av byggnaden som härbärgerar polisarkivet med stor sannolikhet användes som tortyr- och avrättningskammare. Bevisningen ligger i de lappar som arkivarierna under årens lopp hittat instuckna i springorna mellan cementblocken i väggarna. Lapparna var frihetsberövade människors sista försök att kvarlämna ett spår till omvärlden, ett vittnesmål, ett farväl.

Två personer som kartlades utifrån
misstanken om partipolitisk organisering.
Foto: Tamara Vocar

Någonstans bland dessa oändliga mängder dokument som den guatemalanska staten under många års tid förnekade existerade finns förmodligen svaren på vad som hände Ruben och många av de 45000 andra personer som utsattes för påtvingade försvinnanden under Guatemalas inbördeskrig. Dessvärre är steget från bevis till rättvisa allt annat än kort i Guatemala. Trots att fredsavtalet slöts 1996 har färre än tio påtvingade försvinnanden klarats upp sedan dess, och endast en handfull ansvariga har ställts inför rätta.

Aura Elena fortsätter, trots motgångar och hot från de som allra minst vill att sanningen ska komma fram, att kämpa för att ta reda på vad som hände med Ruben och de många guatemalanska kvinnor och män som delar hans mörka öde. Förhoppningsvis kommer såväl sanningen som rättvisan en dag att hinna ikapp de ansvariga. Om inte annat så åtminstone för att Ruben och Aura Elenas mamma med ro i själen kan börja släcka utebelysningen om nätterna.

I väntan på nåt gott..

Konsten att vara kortfattad har aldrig varit min grej, men det här inlägget får bli undantaget som bekräftar regeln. Anledningen är helt enkelt att jag inte har så mycket nytt och spännande att berätta eftersom den senaste veckan varit fullspäckad av utbildning, rollspel, övningar och läsning - givande för mig, men förmodligen lagom upphetsande för mina kära bloggläsare.

Därför tänker jag mig att jag köper mig lite bloggtid genom att dela med mig av bilder från första veckan i Antigua. När ni har tittat färdigt på dem får ni gärna slänga ett getöga på en bloggtext jag skrev till fredsobservatörernas gemensamma blogg, som går att finna här.

Fridens liljor.

Hälsningar från en hängmatta

Det är nu tre dagar sedan jag och mina kollegor landade i Guatemala City. Vår koordinatör och närmaste chef för det kommande året, Lisa, inväntade oss med en transport som tog oss direkt till Antigua, en liten stad med kolonialstuk belägen cirka en timmes bilfärd utanför Guatemala City. Det är från en hängmatta invid en lummig och prunkande innergård som jag pular på det här inlägget.

På måndag lämnar jag hängmattan, tar farväl av mina tre kollegor som kommer att spendera det kommande året i Chiapas, och beger mig mot Guatemala City för två veckors introduktionsutbildning på ACOGUATE, organisationen för internationell medföljning som kommer att koordinera mitt och mina övriga Guatemala-kollegors arbete. Det känns spännande och lite pirrigt, startsträckan har känts så otroligt lång från att jag fick beskedet om anställning i november förra året tills dess att jag äntligen är här att det nästan ter sig lite overkligt. Men verkligt är det.

I tisdags besökte vi svenska ambassaden i Guatemala City där vi bland annat diskuterade det nuvarande läget i landet. Läser man informationen om Guatemala på ambassadens hemsida är det lätt att förfasas. I den målas det upp en bild av ett förhållandevis rikt land, sett till naturresurser och BNP, men som tampas med skyhög brottslighet, en icke-fungerande rättsstat och djupa samhällsklyftor. För att inte tala om den allt mer påtagliga närvaron av knarkkarteller i landet, vilket har medfört en eskalerande våldsspiral som följer samma mönster som i grannlandet Mexiko. Alla dessa fakta är förvisso sanna, men även i de mörkaste av världar finns glimtar av hopp. Jag kommer att återkomma till såväl ljusglimtarna som mörkret i kommande inlägg. Men tills dess vill jag att ni ska veta att allt är finfint och att jag mår bra i såväl kropp som själ. Hoppas att ni gör det med!