För någon månad sedan väcktes jag mitt i natten av att toaletten invid mitt sovrum påbörjade sin sedvanliga nattliga kakafoni. De gamla avloppsrören i huset har en till synes tidsinställd funktion som gör att de går igång under småtimmarna, och det rejält. Det bubblades och det brummades. Inför mitt paranoida inre föreställde jag mig hur mullrandet, likt ett vulkanutbrott, snart skulle kulminera i en våldsam explosion där gamla toarester forsade ut från porslintronen i en tsunamivåg som skulle överskölja allt i sin väg, inklusive mig.
Självklart skedde det aldrig och när brummandet så smått började avta gjorde jag mig redo för att återuppta nattsömnen. Då plötsligt äntrade nästa ljud scenen, den här gången ett högt smattrande som kom någonstans utifrån. Brap, brap, brap! En snabb överslagsräkning fick ihop det till femtontalet smällar. Efteråt uppstod ett vakuum av total tystnad i några sekunder innan samma sak plötsligt upprepade sig: brap, brap, brap, brap! "Skottlossning" tänkte jag krasst för mig själv och låg kvar med tankarna surrandes i huvudet ett litet tag innan jag lyckades somna om.
Några veckor senare väcktes jag återigen av ett oljud, denna gång av en tung och kompakt smäll. Det var som att en bomb hade detonerat i mitt sovrum, precis bredvid mitt öra. Yrvaken och desillusionerad som jag var av att ha blivit ryckt ur min djupa sömn var min första tanke att krig har utbrutit. Jag kom att revidera min teori efter att ha insett att oljudet fortsatte med jämna mellanrum under resten av dagen utan att någon ens lyfte på ögonbrynen. På kvällen, likväl 10 timmar närmare ett nervsammanbrott av alla högljudda smällar var tionde minut, gav min spanske kollega mig det matnyttiga tipset att gå med ett halvöppet stelt leende då det minskar trycket på trumhinnorna.
Däremellan har förstås otaliga processioner, skrikande gatuförsäljare, marimbamusikanter, parader, kyrkobomber, det dagliga trafikkaoset, polissirener och annat löst ljud hunnit avverkas. Efter tre månader har jag konstaterat att de finns där, dag som natt, vare sig jag vill eller ej. Jag får helt enkelt lära mig att leva med ljuden i Guatemala City under resten av min tid här. Det och att gå omkring med ett halvöppet Chuckie-leende.
