"De sa att regeringen hade skickat dem för att våldta oss"

Foto: Sandra Sebastián/Pressfotograf

Den 24 september togs ett viktigt steg i Guatemalas försoningsprocess. Femton kvinnor och fyra män, samtliga maskerade för att skydda sin identitet, vittnade inför domaren Miguel Ángel Gálvez om systematiska våldtäkter och tvångsarbete på militärbasen i Sepur Zarco under inbördeskriget. Fallet, det första i sitt slag i Guatemalas historia och unikt på världsnivå, implicerar dussintals militärer och kan få verkningar hela vägen till den före detta diktatorn Efraín Ríos Montt och hans dåvarande regering.

- När de våldtog mig höll de ett vapen mot mitt bröst. ”Vill du leva eller vill du dö?” frågade de. Sedan särade de på mina ben.

Uttalandet kom från en av de femton kvinnor som hade rest till Guatemala City för att avge sitt vittnesmål inför domaren Miguel Ángel Gálvez. Kvinnorna satt med ryggarna vända mot publiken och bar färgglada sjalar som täckte deras hår och ansikten. Lila, rosa, svart, gult – vackra färger som gick stick i stäv med berättelserna som de berättade inför domaren, publiken och pressen. Vittnesmålen framfördes på kvinnornas modersmål maya q’eqchi och bröt tystnaden kring ett brott som i 30 år förblivit i det tysta: det sexuella våldet mot kvinnor, de allra flesta från ursprungsfolken, under inbördeskriget.

Anklagades för att stödja gerillan

Året var 1982 när soldaterna stegade in i samhällena i närheten av Sepur Zarco och förändrade kvinnorna och deras familjers liv för alltid.

- Vårt hus låg precis vid vägkanten. Jag hörde min man skrika utifrån och jag sprang dit för att se vad som stod på. Då såg jag hur militärerna sparkade, band fast honom och lastade in honom i bilen, berättar en kvinna med svart sjal.

Samtliga kvinnor vittnade om liknande erfarenheter, med skillnaden att vissa lyckades återse makarna en sista gång innan de försvann för alltid, andra inte.

- Min dotter besökte gården där min man hölls fängslad, hon ville ge honom något att äta och dricka men soldaterna lät henne inte göra det. Hon sa till mig `min stackars pappa ser inte längre ut som en människa, han ser ut som ett misshandlat djur.´ De hade stoppat ståltråd i hans näsa och öron, berättade en av kvinnorna under kraftigt gråt.

Männens gemensamma nämnare var att de hade organiserat sig i en kommitté för att kräva en bit laglig mark att bo och odla på. En av männen som vittnade inför domaren, Agustín Chen, valde att framträda med sitt namn. Som före detta militärt underbefäl i området berättade han för rätten att militärerna anlände 1982 och “låtsades leta efter gerillamedlemmar i området, men tillfångatog jordbrukare som försökte få laglig mark”, skriver den guatemalanska tidningen elPeriodico. Versionen bekräftades av flera av vittnena: ”de anklagade oss för att ge mat till gerillamedlemmarna och de sa att min man var befäl hos dem”, berättade en kvinna i rosa sjal.

Sex år av våldtäkter, förnedring och stigmatisering inleddes

Medan makarna tillfångatogs, torterades, avrättades och begravdes i hemliga massgravar var planen för kvinnorna en annan. Samtidigt som männen fördes bort passade soldaterna på, ofta flera på en och samma gång, att våldta kvinnorna i deras egna hem. Därefter brände de ned hemmen och lämnade kvinnorna och barnen utan något annat än kläderna de bar på kroppen. Mat, ägodelar, dokument – allt försvann.

- Jag blev kvar i extrem fattigdom, berättade en av kvinnorna.

Soldaterna förde med sig kvinnorna till militärbasen är de tvingades att laga mat och tvätta åt soldaterna utan betalning. Tvättvålarna och soldaternas mat var kvinnorna tvungna att bekosta på egen hand. Efter sex månader på militärbasen släpptes de, men tvingades under hot att återvända i tredagarsintervaller för att fullgöra sina sysslor. Kvinnorna vittnade om en tid fylld av terror, med regelbundna våldtäkter, hot och förnedring som pågick i sex år, ända fram till 1988. För en av kvinnorna, Dominga, tog historien däremot slut på militärbasen.

- En av kvinnorna på militärbasen låste de in i två veckors tid, under tiden våldtog de henne konstant. När hon till slut inte klarade av mer tog de med henne till flodbanken där de dödade henne och hennes två små döttrar, berättar en av kvinnorna via sin tolk.

För att kvinnorna inte skulle bli gravida av våldtäkterna gavs de sprutor och tabletter. ”Jag kunde inte läsa men de sa att det var för att jag inte skulle bli gravid”, berättade en kvinna med svart sjal. Flera andra kvinnor vittnade om samma sak, om sprutor eller piller som soldaterna tvingade kvinnorna att ta. En av dem berättade: ”ibland var vätskan gul, ibland röd, ibland transparent”. Trots det blev vissa av dem gravida, men genomled missfall på grund av de kraftiga blödningar som våldtäkterna orsakade.

Terrorn tog inte slut med soldaternas behandling. Vid återvändandet till de egna samhällena möttes de av omgivningens avsky. “De sa att vi var soldaternas älskarinnor och leksaker. Så behandlade de oss, de stötte oss ifrån sig”, berättade en av kvinnorna. “De brukade säga att jag bar på könssjukdomar”, sa en annan av dem.

Ríos Montt dåvarande president

- De sa att regeringen hade skickat dem för att våldta oss, berättade ett av vittnena.

- Minns du vem som styrde landet när detta hände?, frågade åklagaren.

- Ríos Montt, svarade kvinnan. När han var president dog många personer, fortsatte hon.

Foto: Sandra Sebastián/Pressfotograf

Genom kvinnornas vittnesmål personifierades en krigsstrategi där våldet mot kvinnorna antog en synnerligen grym form. I en rapport gällande sexuellt våld under inbördeskriget som publicerades 2010 av de guatemalanska organisationerna Unión Nacional de Mujeres Guatemaltecas (UNAMG), Equipo de Estudios Comunitarios y Acción Psicosocial de Guatemala (ECAP) och Mujeres Transformando el Mundo (TMT) går att läsa:

”Under den interna väpnade konflikten som ägde rum i Guatemala mellan 1960 och 1996 utgjorde det sexuella våldet en utbredd, massiv och systematisk praxis, genomförd av statliga aktörer i ett led av statens politik av upprorsbekämpande. Det användes som ett krigsinstrument och verktyg för att generera terror, kränkandes de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten. Det sexuella våldet riktades i 99% av fallen mot kvinnor, av dessa utgjorde ursprungskvinnor en stor majoritet.”

Åklagarmyndigheten kommer, enligt uppgifter till guatemalansk media, att använda sig av militärplanerna Sofia, Victoria 92 och Firmeza 83 som bevisning för att den dåvarande militära ledningen, där bland annat ex-diktatorn Efraín Ríos Montt ingår, kände till dessa fakta.

- Vi förväntar oss en fällande dom. Det kvarstår fortfarande en lång väg att gå, men det fanns en befälskedja. Det finns materiella och intellektuella aktörer […] Detta är banbrytande för andra processer, för andra kvinnor som vill följa samma väg, berättade Paula Barrios från Mujeres Transformando el Mundo i en intervju med Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisation Acoguate.

Fallet historiskt på nationell och internationell nivå

Kvinnorna och männens vittnesmål var historiska. Det var första gången som kvinnor vittnar i guatemalansk domstol om sexuellt våld under inbördeskriget. På internationell nivå var det första gången som ett sådant här fall förs upp i nationell domstol istället för internationell. Hittills har inbördeskrigets grymma brott mot kvinnor omgärdats av total straffrihet, trots att fredsavtalen säger att även dessa brott måste utredas och gärningsmännen ställas inför rätta.

Under den fleråriga processen av förberedelser inför fallet har flera organisationer arbetat sida vid sida med kvinnorna och bland annat erbjudit dem psykosocialt hjälp och juridisk assistans. Organisationen Mujeres Transformando el Mundo (på svenska ungefär ”Kvinnor som förändrar världen”) har stöttat kvinnorna med den sistnämnda biten, och har som följd utsatts för hot och förföljelser. Kristna Fredsrörelsen fanns på plats under hela rättegångsveckan och medföljde båda organisationen och vittnena under processen. Paula Barrios från Mujeres Transformando el Mundo berättade i en intervju om svårigheterna att driva ett fall av denna natur.

- En av de största utmaningarna är rädslan, osäkerheten. Landet har vare sig sociala eller politiska förutsättningar för att föra ett fall som detta juridiskt. Vi har i nuläget en militär regering och det är ett stort hinder. Den förlåtande och osynliggörande politiken söker inte sanningen kring vad som hände under inbördeskriget, berättade hon.

- Rättvisan för kvinnorna befinner sig långt borta, den är otillgänglig. Trots det är det vi kvinnor som allra mest är i behov av att detta system fungerar, framför allt när det gäller sexuellt våld. Om vi inte söker sanningen, ser och pratar om det som skedde under inbördeskriget och som än idag fortsätter att vara i straffrihet, vad kan vi då förvända oss av de nutida fallen? Samma snöboll av straffrihet fortsätter att växa och växa.

Fallet är fortfarande i utredningsstadiet. Vittnesmålen var ett led i förberedelserna och att fastställa namnen på de anklagade.

Occupy Guate

För en månad sedan pågick en internationell filmfestival här i Guatemala City. Årets tema var "Memoria, Verdad y Justicia" - Minne, Sanning och Rättvisa. Filmvisningar om politik, historia och sociala rörelser varvades med seminarier och samtal där studentledare, representanter för bondeorganisationer, filmskapare och annat intressant folk vred och vände på filmernas innehåll och budskap. Inte sällan resulterade det i att intressanta paralleller drogs till dagens Guatemala.

En av filmerna som jag och några av mina kollegor passade på att se var dokumentärfilmen La Revolución de los Pingüinos - Pingvinernas Revolution. Den följer studentprotesterna som pågick i Chile under 2006 som under sin kulmen mobiliserade närmare en miljon personer. Studenterna i Chile demonstrerade i grund och botten mot ett utbildningssystem som cementerar de redan stora klyftorna i landet.

Hjärnorna bakom protesterna var högstadie- och gymnasiestudenter - pingviner - samtliga mellan 14-17 år gamla. Deras strategier låg inte bara i demonstrationer utan också skolockupationer, allianser med andra sociala rörelser i landet, strategiskt kommunikationsarbete und so weiter. Sammantaget gjorde deras ansträngningar att rörelsen snabbt växte i omfång. Slutligen fick den så pass mycket makt att självaste presidenten inte längre kunde ignorera den utan inledde en dialog med pingvinerna. En dialog som resulterade i en lagändring.

Efter filmvisningen öppnades en diskussion upp mellan biobesökarna och en panel bestående av bland annat en före detta studentledare i Guatemala. En man i publiken räckte upp handen och ställde frågan "Var är Guatemalas pingviner?". Samme man föranledde frågan med egna berättelser om sin ungdom på 70-talet, en tid då studentrörelsen i Guatemala var en viktig del av de sociala rörelserna i landet och tillika en stark röst för rättvisa - något han inte såg samma tendenser till bland dagens studentrörelse.

Bara dagar senare blev mannen i publiken motbevisad när guatemalanska lärarstudenter inledde skolockupationer i protest mot ett nytt lagförslag som ligger på bordet och som skulle innebära en förlängning av lärarutbildningen från tre till fem år. Någon klar motivering till förlängningen har inte presenterats av regeringen, men vad som däremot står klart är att den skulle medföra en drastisk minskning antalet lärarstudenter eftersom få guatemalaner har möjlighet att finansiera en så pass lång utbildning.

I förra veckan valde studenterna att ta protesterna bortom skolockupationer och inledde blockader av genomfartsleder i Guatemala City. Draget kom att kraftigt påverka trafikgenomfarten och guatemalansk press talade om kilometerlånga köer. Några dagar senare upprepade studenterna samma drag på en av stadens viktigaste broar, men möttes då av betydligt mindre tolerans från statens sida. Poliser satte in tårgas och använde övervåld mot demonstranterna som de flesta fall var minderåriga. Inrikesministern Mauricio López Bonilla rättfärdigade polisens agerande genom att kalla aktionen olaglig "eftersom den hindrade rörelsefriheten". Dagen därpå befäste utbildningsministern ytterligare regeringens intoleranta inställning gentemot studenterna och deras krav genom att hota med att underkänna skolåret för de studenter som väljer att delta i protesterna.

Till skillnad från 2006 års händelser i Chile tycks dialogen här i Guatemala fortfarande vara långt borta, men än så länge har inte pingvinerna gett upp.

Foto: cpr-urbana.blogspot.com

Människan bakom siffrorna

Ruben Amilcar Farfán
Foto: Tamara Vocar

- Än idag låter min mor utebelysningen vara påslagen om nätterna. Tänk om Ruben skulle återvända en kväll och inte hitta huset i mörkret, brukar hon säga.

Orden får Aura Elenas, Rubens storasyster, röst att spricka. Jag sänker mitt huvud och låtsas skriva någonting i mitt anteckningsblock i ett försök att dölja de tårar som precis vällt upp i mina ögon. Hon berättar att det känns som att hon åker tillbaka i tiden varje gång hon pratar om påtvingade försvinnanden. Jag tvivlar på att hon är medveten om att de penseldrag med vilka hon målar upp den ena bilden efter den andra om Guatemalas mörka förflutna stundvis får det att kännas som att jag gör henne sällskap genom resan.

Genom Aura Elenas berättelse lär jag känna Ruben, en ung kille som studerade på USAC, ett av Guatemala Citys universitet. Under historians gång drar en skugga över hennes ansikte och det märks att såren förblir oläkta, trots att det numera har passerat 28 år sedan den dagen då Ruben lämnade hemmet och åkte iväg till universitetet för att aldrig mer återses. Hon berättar med klarhet hur hon samma morgon, precis som alla andra morgnar innan hon gick iväg till jobbet på sjukhuset, hade gått in på Rubens rum och kittlat sin morgontrötte lillebror under fötterna för att han skulle vakna i tid till sina föreläsningar.

I flera års tid var Aura Elena stamgäst på stadens bårhus, polisstationer, sjukhus - allt i förhoppningen om att försöka finna Ruben eller åtminstone något slags spår av honom. Idag lägger hon sin tilltro i att han en dag kommer att återfinnas i en av de massgravar som hittats i la Verbena, en kyrkogård i centrala Guatemala City där tusentals människor, märkta med enbart bokstäverna XX, dumpades i djupa brunnar. Ruben är nämligen inte unik, det brukar talas om 45000 guatemalaner som under Guatemalas 36-åriga inbördeskrig försvann för att aldrig mer återses.

- Den värsta av alla tortyrer är att sväva i ovisshet, säger Aura Elena.

Polisens historiearkiv.
Foto: Tamara Vocar

Dagen innan jag träffar Aura Elena gör jag och mina kollegor ett studiebesök på den nationella polisens historiearkiv. Vi kliver in i en fuktig och nedgången betongbyggnad med små gångar som från golv till tak är fyllda med papper, dokument, bevis på de systematiska övergrepp som den guatemalanska staten, med hjälp av polisen och dess dödspatruller, begick på sina invånare under inbördeskriget. Runtomkring mig finns bevis på påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar, tortyr et cetera. Min blick fastnar på en bunt med gulnade papper, ihopbundna och märkta med en handskriven lapp homicidios - mord. Håren i nacken reser sig och jag känner en kall kår passera genom min kropp, en känsla som kommer att återkomma gång på gång under studiebesöket.

Polisarkivet är en plats som andas av obehag. Inte enbart på grund av de 80 miljoner papper som omger mig och som bevisar hur den guatemalanska polisen i Stasi-anda systematiskt kartlade och undanröjde alla möjliga människor som kunde tänkas utgöra ett hot mot staten; däribland studenter, fackligt anslutna, präster, journalister med flera. Vår guide berättar även att en del av byggnaden som härbärgerar polisarkivet med stor sannolikhet användes som tortyr- och avrättningskammare. Bevisningen ligger i de lappar som arkivarierna under årens lopp hittat instuckna i springorna mellan cementblocken i väggarna. Lapparna var frihetsberövade människors sista försök att kvarlämna ett spår till omvärlden, ett vittnesmål, ett farväl.

Två personer som kartlades utifrån
misstanken om partipolitisk organisering.
Foto: Tamara Vocar

Någonstans bland dessa oändliga mängder dokument som den guatemalanska staten under många års tid förnekade existerade finns förmodligen svaren på vad som hände Ruben och många av de 45000 andra personer som utsattes för påtvingade försvinnanden under Guatemalas inbördeskrig. Dessvärre är steget från bevis till rättvisa allt annat än kort i Guatemala. Trots att fredsavtalet slöts 1996 har färre än tio påtvingade försvinnanden klarats upp sedan dess, och endast en handfull ansvariga har ställts inför rätta.

Aura Elena fortsätter, trots motgångar och hot från de som allra minst vill att sanningen ska komma fram, att kämpa för att ta reda på vad som hände med Ruben och de många guatemalanska kvinnor och män som delar hans mörka öde. Förhoppningsvis kommer såväl sanningen som rättvisan en dag att hinna ikapp de ansvariga. Om inte annat så åtminstone för att Ruben och Aura Elenas mamma med ro i själen kan börja släcka utebelysningen om nätterna.