... nu börjar det nog bli dags att skaka liv i den här bloggstackaren.
Mycket har hänt sen det förra inlägget. "Ay Diooos", som de skulle säga här:
Jag har vandrat i höga berg och snårig djungel med den egna dödsfruktan flåsande i nacken. "Amo mi vida" - "Jag älskar mitt liv" var mitt mantra och röksignal till högre makter. Som ett desperat rop efter att inte ta mig härifrån riktigt än. Vet inte om det var det som hjälpte mig eller mina oanade och väl dolda vandringsskills, men här sitter jag i alla fall. I en beige soffa, alldeles hel och mer eller mindre ren.
Jag har suttit i ett sotigt kök, i en liten by på en bergssluttning. Mitt sällskap för stunden har varit den gamle mannen med ett ordspråk för varje tillfälle. Jag undrar hur många han har på lager. Han har pratat, jag har lyssnat. Ibland har jag svarat, men oftast har det känts som att orden inte riktigt räcker till. Han berättade om den dagen han trodde hans liv skulle ta slut och tittade på mig med blanka ögon.
Jag har blivit biten av en piraya. Som ett hugg, kändes det. Aj! En tunn, smal hudremsa från min fot som helt plötsligt inte längre fanns kvar.
Jag har diskuterat nätdejting, förhållanden och svenska män med kvinnor som aldrig i sina liv har suttit framför en dator. "De kan ju vara helt knäppa i huvudet, människorna. Man vet ju aldrig". Ja, jo. Förvisso. Vi har skrattat tillsammans och det har känts bra.
Jag har saknat min familj och mina vänner.
Jag har också hittat nya bekantskaper. Skapat mig något slags liv i detta kaos.
Jag har rest hem. Jag har kommit tillbaka. Undrat vad fan jag gett mig in på, jag måste vara knäpp. Sen var det ju det där med hatten och hemmet också, hur ligger det till och var hör jag hemma egentligen?
Jag har sett kära personer i nya ansikten. Dubbelgångarnas land har jag kallat Guatemala. Hittills har jag betat av mormor, mamma, syster och en drös andra som jag inte kommer på just nu. Just det, Red Hot Chili Peppers också. Fast de var äkta, 100%. Precis som det svenska köttet. Gnägg.
Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har känt hjärnan koka av ilska. Jag har vaggats till sömns under skumpiga, obekväma bussfärder och insett att det nog inte finns någonstans jag inte skulle kunna sova.
Jag har ätit tortillas så det skriker om det. Iakttagit deras evolutionära resa från malandet, knådandet till det hypnotiserande klappandet. Klapp, klapp, klapp. Fuktiga händer som med världens självklarhet formar denna perfekta lilla cirkel. Vit, gul, röd och blå - välj din favorit, här finns något för alla. Och med lite salt ovanpå: mmm!
Det var lite om min resa sedan sist vi hördes. Hoppas att din har varit lika bra.
Vi hörs snart igen.
