Hälsningar från en hängmatta

Det är nu tre dagar sedan jag och mina kollegor landade i Guatemala City. Vår koordinatör och närmaste chef för det kommande året, Lisa, inväntade oss med en transport som tog oss direkt till Antigua, en liten stad med kolonialstuk belägen cirka en timmes bilfärd utanför Guatemala City. Det är från en hängmatta invid en lummig och prunkande innergård som jag pular på det här inlägget.

På måndag lämnar jag hängmattan, tar farväl av mina tre kollegor som kommer att spendera det kommande året i Chiapas, och beger mig mot Guatemala City för två veckors introduktionsutbildning på ACOGUATE, organisationen för internationell medföljning som kommer att koordinera mitt och mina övriga Guatemala-kollegors arbete. Det känns spännande och lite pirrigt, startsträckan har känts så otroligt lång från att jag fick beskedet om anställning i november förra året tills dess att jag äntligen är här att det nästan ter sig lite overkligt. Men verkligt är det.

I tisdags besökte vi svenska ambassaden i Guatemala City där vi bland annat diskuterade det nuvarande läget i landet. Läser man informationen om Guatemala på ambassadens hemsida är det lätt att förfasas. I den målas det upp en bild av ett förhållandevis rikt land, sett till naturresurser och BNP, men som tampas med skyhög brottslighet, en icke-fungerande rättsstat och djupa samhällsklyftor. För att inte tala om den allt mer påtagliga närvaron av knarkkarteller i landet, vilket har medfört en eskalerande våldsspiral som följer samma mönster som i grannlandet Mexiko. Alla dessa fakta är förvisso sanna, men även i de mörkaste av världar finns glimtar av hopp. Jag kommer att återkomma till såväl ljusglimtarna som mörkret i kommande inlägg. Men tills dess vill jag att ni ska veta att allt är finfint och att jag mår bra i såväl kropp som själ. Hoppas att ni gör det med!