Tjoho! Semestern är här och jag ska alldeles, alldeles strax påbörja en liten turné genom Guatemala och Mexikos skogar, stränder och storstäder innan jag återvänder till Guatemala City om sisådär fem veckor, redo att sätta tänderna i nästa skörd med uppdrag.
Mitt privata bloggande har varit mer sparsamt än vad jag hade planerat men i bildspelet kan ni några av sakerna som har upptagit min tid istället under dessa första fyra månader.
Ha en skön sommar så hörs vi igen om några veckor!
För någon månad sedan väcktes jag mitt i natten av att toaletten invid mitt sovrum påbörjade sin sedvanliga nattliga kakafoni. De gamla avloppsrören i huset har en till synes tidsinställd funktion som gör att de går igång under småtimmarna, och det rejält. Det bubblades och det brummades. Inför mitt paranoida inre föreställde jag mig hur mullrandet, likt ett vulkanutbrott, snart skulle kulminera i en våldsam explosion där gamla toarester forsade ut från porslintronen i en tsunamivåg som skulle överskölja allt i sin väg, inklusive mig.
Självklart skedde det aldrig och när brummandet så smått började avta gjorde jag mig redo för att återuppta nattsömnen. Då plötsligt äntrade nästa ljud scenen, den här gången ett högt smattrande som kom någonstans utifrån. Brap, brap, brap! En snabb överslagsräkning fick ihop det till femtontalet smällar. Efteråt uppstod ett vakuum av total tystnad i några sekunder innan samma sak plötsligt upprepade sig: brap, brap, brap, brap! "Skottlossning" tänkte jag krasst för mig själv och låg kvar med tankarna surrandes i huvudet ett litet tag innan jag lyckades somna om.
Några veckor senare väcktes jag återigen av ett oljud, denna gång av en tung och kompakt smäll. Det var som att en bomb hade detonerat i mitt sovrum, precis bredvid mitt öra. Yrvaken och desillusionerad som jag var av att ha blivit ryckt ur min djupa sömn var min första tanke att krig har utbrutit. Jag kom att revidera min teori efter att ha insett att oljudet fortsatte med jämna mellanrum under resten av dagen utan att någon ens lyfte på ögonbrynen. På kvällen, likväl 10 timmar närmare ett nervsammanbrott av alla högljudda smällar var tionde minut, gav min spanske kollega mig det matnyttiga tipset att gå med ett halvöppet stelt leende då det minskar trycket på trumhinnorna.
Däremellan har förstås otaliga processioner, skrikande gatuförsäljare, marimbamusikanter, parader, kyrkobomber, det dagliga trafikkaoset, polissirener och annat löst ljud hunnit avverkas. Efter tre månader har jag konstaterat att de finns där, dag som natt, vare sig jag vill eller ej. Jag får helt enkelt lära mig att leva med ljuden i Guatemala City under resten av min tid här. Det och att gå omkring med ett halvöppet Chuckie-leende.
Fem meter i diameter. Ungefär så stort uppskattar jag att det stora hålet som öppnar sig i marken framför mina fötter är. Hur många meter djupt det är vågar jag inte gissa. Jag böjer mig försiktigt fram över skyddsrepet i ett försök att få en glimt av vad som finns på botten. Med nöd och näppe lyckas jag skymta utspridda klädesplagg och delar av skelett innan mina reflexer tvingar mig att räta på mig för att inte förlora balansen.
Jag befinner mig på La Verbena, en kyrkogård belägen i Guatemala City. Hålet vars botten jag precis har skymtat är en brunn som under många år fungerade som en massgrav för personer från den guatemalanska huvudstaden som hade utsatts för påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Hit fördes de efter sin död, märkta med ett kort som påvisade deras okända identitet, XX.
- Hittills har vi grävt ut 3300 personer från den här brunnen, men från den därborta har vi återfunnit 12200 kroppar, säger Jorge Rodriguez, en av rättsteknikerna som arbetar på utgrävningsplatsen, och pekar i en annan riktning.
En stunds förvirring uppstår när jag med blicken försöker söka efter platsen han syftar på, jag ser inga fler brunnar av samma magnitud som den som gapar monstruöst framför mig. Det visar sig att mitt misstag är just det, brunnen han pratar om är nämligen bara 1×1,5m bred. Blotta tanken att fler än 12000 personer grävdes fram ut detta smala och 25 meter djupa schakt är hisnande och svår att greppa.
Jorge Rodriguez arbetar för organisationen Fundación de Antropología Forense de Guatemala (FAFG) – på svenska Stiftelsen för Rättsantropologi i Guatemala. När utgrävningarna på La Verbena avslutas i slutet av juli i år beräknar Jorge och hans team ha funnit resterna av fler än 17000 personer. Därefter väntar ett gediget arbete med DNA-prover och analyser för att fastställa dödsorsak och identitet på personerna.
Runtomkring mig rör sig kvinnor och män i blå overaller. De flesta av dem har sin arbetsplats vid utspridda bord där de arbetar med skelettdelar på ett eller annat sätt. Bredvid mig står en kvinna och försöker pussla ihop ett kranium. Hon tar en paus från pillgörat och bär bort en bit av kraniet till en stor fläkt som står några meter bort för att torka den innan hon en stund senare återgår till pusslandet.
- Man måste lära sig att stänga av känslorna för att inte bli drabbad av arbetet, annars är det omöjligt, berättar Jorge när han blir tillfrågad om hur de orkar med psykiskt.
För tillfället står utgrävningarna av brunnarna på kyrkogården stilla, FAFG har nämligen skickat de flesta av sin personal till en militärbas i staden Cobán. På tre och en halv månad har över 230 kroppar grävts fram ur massgravar där men än så länge är arbetet långtifrån färdigt. Aura Elena Farfán, människorättsförsvarare och ordförande i organisationen Familiares de Detenidos-Desaparecidos de Guatemala (FAMDEGUA), på svenska ungefär Anhöriga till Gripna-Försvunna i Guatemala, samarbetar med FAFG i utgrävningarna i Cobán. Hon berättar för en av de guatemalanska dagstidningarna att de förväntas hitta uppemot 1000 personer i massgravarna.
Under en intervju som jag gjorde för några månader sedan med Aura Elena om fallet Cobán specifikt berättade hon bland annat att FAMDEGUA blev varse om massgravarna i Cobán genom anmälningar som inkom under flera års tid från anhöriga. De hade bevittnat hur militärer hade sökt igenom personers hem och sen fört med sig kvinnor, män och barn i fullastade lastbilar som åkte till militärbasen. Personerna som fördes dit kom aldrig ut därifrån igen.
På samma militärbas utbildas för övrigt internationella fredsbevarande styrkor som bland annat arbetar för FN i Kongo och Filippinerna. Lite ironiskt kan tänkas, med tanke på vad som huserar på den egna bakgården.
Kolla in en kortversion av intervjun som jag gjorde med Aura Elena där hon berättar bland annat om hur statens bekämpande av den så kallade "inre fienden" ledde till de många tusentals försvinnanden och massakrer som skedde i Guatemala under inbördeskriget.
För en månad sedan pågick en internationell filmfestival här i Guatemala City. Årets tema var "Memoria, Verdad y Justicia" - Minne, Sanning och Rättvisa. Filmvisningar om politik, historia och sociala rörelser varvades med seminarier och samtal där studentledare, representanter för bondeorganisationer, filmskapare och annat intressant folk vred och vände på filmernas innehåll och budskap. Inte sällan resulterade det i att intressanta paralleller drogs till dagens Guatemala.
En av filmerna som jag och några av mina kollegor passade på att se var dokumentärfilmen La Revolución de los Pingüinos - Pingvinernas Revolution. Den följer studentprotesterna som pågick i Chile under 2006 som under sin kulmen mobiliserade närmare en miljon personer. Studenterna i Chile demonstrerade i grund och botten mot ett utbildningssystem som cementerar de redan stora klyftorna i landet.
Hjärnorna bakom protesterna var högstadie- och gymnasiestudenter - pingviner - samtliga mellan 14-17 år gamla. Deras strategier låg inte bara i demonstrationer utan också skolockupationer, allianser med andra sociala rörelser i landet, strategiskt kommunikationsarbete und so weiter. Sammantaget gjorde deras ansträngningar att rörelsen snabbt växte i omfång. Slutligen fick den så pass mycket makt att självaste presidenten inte längre kunde ignorera den utan inledde en dialog med pingvinerna. En dialog som resulterade i en lagändring.
Efter filmvisningen öppnades en diskussion upp mellan biobesökarna och en panel bestående av bland annat en före detta studentledare i Guatemala. En man i publiken räckte upp handen och ställde frågan "Var är Guatemalas pingviner?". Samme man föranledde frågan med egna berättelser om sin ungdom på 70-talet, en tid då studentrörelsen i Guatemala var en viktig del av de sociala rörelserna i landet och tillika en stark röst för rättvisa - något han inte såg samma tendenser till bland dagens studentrörelse.
Bara dagar senare blev mannen i publiken motbevisad när guatemalanska lärarstudenter inledde skolockupationer i protest mot ett nytt lagförslag som ligger på bordet och som skulle innebära en förlängning av lärarutbildningen från tre till fem år. Någon klar motivering till förlängningen har inte presenterats av regeringen, men vad som däremot står klart är att den skulle medföra en drastisk minskning antalet lärarstudenter eftersom få guatemalaner har möjlighet att finansiera en så pass lång utbildning.
I förra veckan valde studenterna att ta protesterna bortom skolockupationer och inledde blockader av genomfartsleder i Guatemala City. Draget kom att kraftigt påverka trafikgenomfarten och guatemalansk press talade om kilometerlånga köer. Några dagar senare upprepade studenterna samma drag på en av stadens viktigaste broar, men möttes då av betydligt mindre tolerans från statens sida. Poliser satte in tårgas och använde övervåld mot demonstranterna som de flesta fall var minderåriga. Inrikesministern Mauricio López Bonilla rättfärdigade polisens agerande genom att kalla aktionen olaglig "eftersom den hindrade rörelsefriheten". Dagen därpå befäste utbildningsministern ytterligare regeringens intoleranta inställning gentemot studenterna och deras krav genom att hota med att underkänna skolåret för de studenter som väljer att delta i protesterna.
Till skillnad från 2006 års händelser i Chile tycks dialogen här i Guatemala fortfarande vara långt borta, men än så länge har inte pingvinerna gett upp.
Hörni, det är massor av saker som händer härborta. Såpass mycket att jag känner mig lite handlingsförlamad var gäller bloggandet eftersom jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja nysta. Därför tänkte jag att jag slänger ut ett antal teman till er, så får ni rösta fram vad ni helst vill läsa om helt enkelt.
A. Besök på kyrkogården La Verbena i Guatemala City
B. Undantagstillståndet som just nu råder i västra Guatemala.
C. Kriminalisering av människorättsförsvarare och internationella organisationer som verkar i Guatemala.
- Än idag låter min mor utebelysningen vara påslagen om nätterna. Tänk om Ruben skulle återvända en kväll och inte hitta huset i mörkret, brukar hon säga.
Orden får Aura Elenas, Rubens storasyster, röst att spricka. Jag sänker mitt huvud och låtsas skriva någonting i mitt anteckningsblock i ett försök att dölja de tårar som precis vällt upp i mina ögon. Hon berättar att det känns som att hon åker tillbaka i tiden varje gång hon pratar om påtvingade försvinnanden. Jag tvivlar på att hon är medveten om att de penseldrag med vilka hon målar upp den ena bilden efter den andra om Guatemalas mörka förflutna stundvis får det att kännas som att jag gör henne sällskap genom resan.
Genom Aura Elenas berättelse lär jag känna Ruben, en ung kille som studerade på USAC, ett av Guatemala Citys universitet. Under historians gång drar en skugga över hennes ansikte och det märks att såren förblir oläkta, trots att det numera har passerat 28 år sedan den dagen då Ruben lämnade hemmet och åkte iväg till universitetet för att aldrig mer återses. Hon berättar med klarhet hur hon samma morgon, precis som alla andra morgnar innan hon gick iväg till jobbet på sjukhuset, hade gått in på Rubens rum och kittlat sin morgontrötte lillebror under fötterna för att han skulle vakna i tid till sina föreläsningar.
I flera års tid var Aura Elena stamgäst på stadens bårhus, polisstationer, sjukhus - allt i förhoppningen om att försöka finna Ruben eller åtminstone något slags spår av honom. Idag lägger hon sin tilltro i att han en dag kommer att återfinnas i en av de massgravar som hittats i la Verbena, en kyrkogård i centrala Guatemala City där tusentals människor, märkta med enbart bokstäverna XX, dumpades i djupa brunnar. Ruben är nämligen inte unik, det brukar talas om 45000 guatemalaner som under Guatemalas 36-åriga inbördeskrig försvann för att aldrig mer återses.
- Den värsta av alla tortyrer är att sväva i ovisshet, säger Aura Elena.
Polisens historiearkiv.
Foto: Tamara Vocar
Dagen innan jag träffar Aura Elena gör jag och mina kollegor ett studiebesök på den nationella polisens historiearkiv. Vi kliver in i en fuktig och nedgången betongbyggnad med små gångar som från golv till tak är fyllda med papper, dokument, bevis på de systematiska övergrepp som den guatemalanska staten, med hjälp av polisen och dess dödspatruller, begick på sina invånare under inbördeskriget. Runtomkring mig finns bevis på påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar, tortyr et cetera. Min blick fastnar på en bunt med gulnade papper, ihopbundna och märkta med en handskriven lapp homicidios - mord. Håren i nacken reser sig och jag känner en kall kår passera genom min kropp, en känsla som kommer att återkomma gång på gång under studiebesöket.
Polisarkivet är en plats som andas av obehag. Inte enbart på grund av de 80 miljoner papper som omger mig och som bevisar hur den guatemalanska polisen i Stasi-anda systematiskt kartlade och undanröjde alla möjliga människor som kunde tänkas utgöra ett hot mot staten; däribland studenter, fackligt anslutna, präster, journalister med flera. Vår guide berättar även att en del av byggnaden som härbärgerar polisarkivet med stor sannolikhet användes som tortyr- och avrättningskammare. Bevisningen ligger i de lappar som arkivarierna under årens lopp hittat instuckna i springorna mellan cementblocken i väggarna. Lapparna var frihetsberövade människors sista försök att kvarlämna ett spår till omvärlden, ett vittnesmål, ett farväl.
Två personer som kartlades utifrån
misstanken om partipolitisk organisering.
Foto: Tamara Vocar
Någonstans bland dessa oändliga mängder dokument som den guatemalanska staten under många års tid förnekade existerade finns förmodligen svaren på vad som hände Ruben och många av de 45000 andra personer som utsattes för påtvingade försvinnanden under Guatemalas inbördeskrig. Dessvärre är steget från bevis till rättvisa allt annat än kort i Guatemala. Trots att fredsavtalet slöts 1996 har färre än tio påtvingade försvinnanden klarats upp sedan dess, och endast en handfull ansvariga har ställts inför rätta.
Aura Elena fortsätter, trots motgångar och hot från de som allra minst vill att sanningen ska komma fram, att kämpa för att ta reda på vad som hände med Ruben och de många guatemalanska kvinnor och män som delar hans mörka öde. Förhoppningsvis kommer såväl sanningen som rättvisan en dag att hinna ikapp de ansvariga. Om inte annat så åtminstone för att Ruben och Aura Elenas mamma med ro i själen kan börja släcka utebelysningen om nätterna.
